NOBELPRIS FÖR VÅRDNADBIDRAG- eller när marknadsekonomi är som bäst

Vårdnadsbidraget är ingen romantisk kosmetiska utan behövs där barnomsorgen inte fungerar idag. Den ger en valfrihet som saknas för barnfamiljen och har inget med kvinnofälla att göra. Barnbidragets huvuduppgift har varit att få oss i fertil ålder att sätta barn till världen utan att det blir alltför ekonomiskt kännbart. För 20 år sedan hade vi problem med barnafödandet, men 90-talets babyboom har i stället gett oss andra problem.

Jag ser vårdnadsbidraget som en central spelbricka i samhällsmonopolet där vår attityd till barnuppfostran förändras. En förändring som leder till att vi föräldrar tar hand om våra egna barn när vi kan - och faktiskt umgås med dem. Förändringen måste vara värd mycket och det blir den när framtidens generationer växer upp under bättre förutsättningar. Jag kommer tillbaka till vad jag menar med "vara värd mycket" mot slutet, men först vill jag reflektera lite över 40 års samhällsutveckling.

Vi umgås mindre med våra barn idag än på 70-talet. Vi arbetar i högre tempo - med allt mer övertid. När vi kommer hem varvar vi ner vid datorn med lite onlinespel. Sedan kollar vi in börsen och kör en vända på Pricerunner för nästa inköp. Ungarna har antingen lagt sig eller kör sitt onlinespel som de fick i julas. Har vi gott ställt så har barnen egen TV på rummet.

När jag var barn på 70-talet så tog farsan ut mig på fotbollsplanen med andra farsor som kom till plan med sina söner. Det blev kvartersfotboll där 24:ans port spelade mot 30. Vi i nr 30 vann förstås!

När jag var barn så busringde jag som andra barn på tant Gretas dörr och kastade sten på aulans fönster. Tant Greta ringde hem. Hon hade känt igen min kalufs. Mor och far talade om att det inte var bra och att tant Greta var ledsen. Hon skulle nog bli glad om jag ringde på och stod kvar och bad om ursäkt. Tant Greta bjöd på kakor och så det var inte kul att busringa mer. Att jag pangat rutan kröp fram ur mig efter en längre tid. Bra att du ärlig sade pappa, men din veckopeng behövs för att betala rutan och så blev det.

Idag är jag pappa och inte så mycket bättre föredöme än vad min far var för mig. Men jag kan inte göra som tant Greta mot andras barn. Om jag frågor en 10-åring varför han smyger runt i trappen med en sprayflaska, så är svaret allt för ofta "Det skall väl du skita i – Gubbe". Vad bor dina föräldrar besvaras med "Det angår dig inte". Tar jag tag i armen så hörs det "Jag skall anmäla dig" eller "Min farsa dödar dig om du rör mig". Här är jämlikheten mellan könen fullständig. Killar och tjejer låter på samma sätt. Visst fanns det problem på 70-talet, men inte som idag. Klyftan mellan generationerna är för stor. Respekten och förståelsen är borta och därmed förmågan att prata med varandra.

Tillbaka till värdet av förändringen. Om ett vårdnadsbidrag skall ha ett bestående och eftertraktat värde så är det inte fel om det kan mätas i marknadsekonomiska termer. Idag saknas det kompetent personal inom flera sektorer. I vissa fall skjuts investeringar och forskning på framtiden för att det saknas folk på arbetsmarknaden. Hallundarånet mot en värdetransport förra året var gjort av proffs. I sitt slag var det välplanerat och raffinerat, men samtidigt ovanligt rått och våldsamt. Vad förlorar företag, försäkringsbolag och samhället totalt ekonomiskt på alla ”raffinerade” brott? Om dessa rånare i stället arbetat vid något forskningsinstitut med sin kreativa förmåga – vilka investeringar och vinster hade samhället i stället gjort?

Den som kan ta fram ett giltigt teorem som visar på det marknadsekonomiska sambandet till kommunalt vårdnadsbidrag får Nobelpriset i ekonomi runt 2017. Nu blev jag visst visionär och har du ännu inte tröttnat så är det dags att ta språnget till samhällssatiren.