HYRESRÄTT á la LELÅNGHUS - Ej att förväxla med bostadsrätt

Äntligen är jag inte ensam. Det finns en Rosa i Rågsved som ser lika rött på Lelånghus, byggherre och husvärd i Rågsved, som jag. Att hon är vänsterpartist och jag kristdemokrat gör egentligen saken bara bättre. Hon har fått med sig ett borgarråd och de har på egen hand gjort en "besiktning" av studentskraporna på Bjursätragatan 6-8. De är lika arga som jag över hur dåligt allt är gjort och att de hus som byggs aldrig verkar bli klara i tid.

Jag har också en kontakt, Göran Oljeqvist som sitter för Kd i stadsbyggnadsnämnden. Han har i en månad försökt ta reda på mer och förhoppningsvis kommer Lelånghus att få det hett om öronen. Mina kontakter med hyresgästföreningen ha inte givit något så här långt. De har kanske fullt upp med att försöka stoppa ombildningar av hyreshus. Några är säkert fina investeringsobjekt sett ur köparens perspektiv.

I ett större perspektiv är jag orolig för att hyresrätten tillåts bli andra klassens flerfamiljshus. Bara ett par hundra meter bort byggs det nya bostadsrätter. Det märks att det är klasskillnad på de två byggherrarna. Ingen skulle satsa en miljon och flytta in i Lelångshus skeva hus med hål i taket. Huset på Bjursätragatan 52 ser faktiskt fallfärdigt ut redan innan någon flyttat in!

En dålig husvärd drar ofta till sig svaga hyresgäster - speciellt om det enda viktiga är att hyran är tillräckligt låg. Trygga och glada hyresgäster bor kvar länge. På Askersundsgatan är det mer ruljans på omflyttningen. Det skulle vara synd om förtätningen av Rågsved endast leder till mer segration.

Rent politiskt klingar det givetvis dåligt med Alliansens tanke - att blanda med bostadsrätter för att få en jämnare spridning av olika socialgrupper i förorterna. Bra hyresrätter ger säkert samma effekt - men dåliga gör det nog inte.

...

Polisen 112 – Var god dröj...

Efter ett besök på MacDonalds på Fridhemsplan, stöter jag på en man som står och gungar med slutna ögon. Något är fel – kanske är han påverkad av något – hur som helst är det en stor risk att han skall ragla ut i gatan. Jag ringer 112 för att få hjälp. De bedömer att det är ett polisärende och tar mitt mobilnummer. En polisbil är på väg. Efter ett par minuter har vi blivit några fler. Alla är vi bekymrade över mannens tillstånd och vakar över honom, samtidigt som vi väntar på polisbilen. En kort dam med manligt följe har också ringt efter hjälp, men får reda på att vi redan ringt. Hon ser bekant ut, men jag kan inte riktigt placera henne.

Efter en kvart så förstår mannen att vi ringt polisen och försöker så gott han kan att ta sig därifrån. Han lyckas ta sig ner till T-banans spärrar, men där tar det stopp och han börjar gunga på nytt. Den korta damen följer efter honom och bevakar honom medan vi andra väntar på polisbilen. Jag går som en kurir fram och tillbaka – för att vänta in polisen och tala om för damen att ingen kommit. Efter en stund får jag reda på att den korta damen är Beatrice Ask, vår Justitieminister. Hon ser så blid och vänlig ut och så är det nog. Jag känner respekt för vad hon gör just i denna situation. Hon visar både civilkurage och empati för en människa hon inte känner.

Tre polisbilar (!) rullar förbi utan att de stannar. När den tredje bromsar in på andra sidan krysset så kastar sig en av oss upp på sin cykel och lyckas med att nå polispatrullen som tar sig ner till T-banan. Det har nu gått 45 minuter sedan vi ringde första gången. Till saken hör att jag efter halva tiden ringde 112 på nytt och då fick veta att ingen polispatrull var tillgänglig! Jag nämnde då att Beatrice Ask stod på vakt och att vi skulle uppskatta om det skulle finnas en bil ledig. Oj! Det gjorde skillnad. De skulle genast försöka skicka en bil. Någon bil kom dock aldrig. Vi blev sagt tvungna att stoppa den tredje polisbilen alldeles på egen hand. När jag frågade om de kommit på vårt larm så sade de att så inte var fallet, men att jag inte behövde stanna kvar längre.

På väg hem ser jag i ögonvrån en fotograf smälla av en blixt mot Justitieministern och en journalist fråga ”Vad har hänt?”. Hennes dag har kanske bara börjat. Jag avundas henne inte. Hon är dock lika vänlig och öppen mot journalisten som mot oss andra. Jag tror hon fått en ny hemlig beundrare...

MEN - Varför kom aldrig polisen? Varför körde tre polisbilar sakta förbi – med blåljusen avslagna? Är de alla upptagna med uppdrag av högre prioritet - en söndag mitt på dagen? Vi hann med att fundera på en hel del medan vi väntade. De flesta hade bråttom och lade inte ens märke till mannen, utan skyndade snabbt förbi. En tanke som jag fick och delade med Beatrice, är att det finns en risk att många fler skulle tveka att ringa 112 för att hjälpa en okänd – om det visar sig att den här väntetiden är vanlig. Hon skakade sakta på huvudet och sade att det här är inte alls bra. Förmodligen hoppas vi båda på att det bara är ett tråkigt undantag. Det finns säkert fin statistik som visar allt svart på vitt, men den lämnar jag med varm hand åt vår justitieminister. När allt kommer omkring så var det nog rätt person på rätt plats.

...